Påskafton och kapselgarderob

Det blev ju som jag misstänkte när jag skrev i förrgår, halvsjuk familj som gör att vi bara stannar hemma. Vädret igår med halv storm och snöblandat regn var ju inte heller direkt inspirerande för att ta sig ut. Just nu lyser i alla fall solen, men det är snö! Den stora frågan som cirkulerar i mamma-gruppen på Facebook är hur påskharen ska kunna gömma äggen utan att lämna spår i snön?

Minstingen, som hade feber utan några andra symptom i början av veckan, har nu fått hosta och snuva. Så det blir varken badhuset eller Parken Zoo, som vi egentligen hade tänkt nu på påsklovet.


Så, istället blir det hemmaprojekt. Tyvärr kunde vi inte heller lämna barnen till farmor igår. Planen var annars att röja på glasverandan och i tvättstugan. Istället rensade vi först i F:s garderob och sedan i min egen.

Kapselgarderob

Inspirerad av ett antal bloggar så tänkte jag testa kapselgarderoben eller capsule wardrobe. I korthet så går det ut på att man bara har ett begränsat antal klädesplagg som man verkligen ska känna att man trivs med och som går bra att matcha med varandra. Om du vill läsa mer så finns information bland annat här, Project 333 som handlar om att välja ut 33 plagg som får användas i 3 månader, sedan utvärderar man och gör eventuella förändringar.

Jag utgår från 33 plagg, mest för att jag inte vet vilket det optimala antalet är, men jag kommer inte att vänta tre månader med att göra förändringar. Det blir helt enkelt för begränsande eftersom det kommer att bli sommar inom tre månader, jag har också läst om flera svenskar som känner att eftersom vi har så skiftande årstider här så blir det svårt att köra just tre månader.

Anledningen till att jag tänker testa det här är för att jag vill förenkla min vardag. Varje morgon ser jag till att fyra personer har vettiga kläder på sig, två av dem tar fram och på sig sina kläder själva men det är ändå jag som ansvarar för att det ska finnas kläder i garderoben. Det är jag som måste veta i vilken tvättkorg favoritjeansen ligger om de inte är i garderoben. Och jag som måste se till att det på de dagar då två barn har idrott ska bästa handdukarna och fyra par kalsonger och fyra par strumpor finnas tillgängliga. Samtidigt så springer jag runt i hela huset för att välja ut och hitta mina egna kläder.

Viktiga personer som fattar stora beslut hela dagarna brukar försöka att plocka bort så mycket beslutsfattande det bara går för att inte hjärnan ska ta helt slut. Jag har hört att Barack Obama under sin tid som president aldrig valde varken vad han skulle ha på sig eller vad han skulle äta, de besluten fick helt enkelt någon annan ta hand om. Det är detta jag tänker att jag ska härma, men tyvärr har jag ju ingen assistent så jag kan inte ta bort det simpla beslutsfattandet helt men jag kan effektivisera det.

Så nu håller jag på att välja ut mina 33 plagg. Övriga plagg magasineras, en full sopsäck rensades dessutom ut till bortskänkes igår (inte bara mitt, även barnkläder).

Nu ska jag skala potatis, göra lax på saltbädd i ugnen, fixa någon sås fast jag har glömt att köpa ingredienser, värma färdiga köttbullar, öppna sillburken från Coops fiskdisk och låta barnen måla ägg. Lagom avancerad påsklunch. Efter lunch och lillebrors sovstund blir det äggjakt.

Påskägg 2016

 

Saker jag helst inte gör i bloggen

Jag har några få regler för mig själv när det gäller bloggandet, dock är jag inte så hård på dem som ni kommer att märka. Till att börja med så skriver jag inte om folk som inte själva är okej med det och jag publicerar inte bilder på folk som inte har sagt okej (med några få undantag). Det händer att jag chansar och skriver om vänner när jag känner mig nästan helt säker på att de är okej med det, men då är det inte om känsliga saker. Skulle jag någon gång skriva om dig eller visa bild på dig och du inte gillar det – säg till på en gång så raderar jag. Anledningen till att jag ändå gör det ibland är för att det kan bli så konstlat att be om lov.

En annan regel är att inte skriva om jag är onykter. Jag vill alltid kunna stå för det jag publicerar och då ska omdömet vara klart.

Så till den sista regeln som jag snart kommer att bryta mot. Att lova att jag ska göra saker, speciellt om det är ett ogenomtänkt infall. Jag brukar försöka tänka att om jag jättegärna vill skriva om att jag har börjat ett nytt liv och varit och tränat eller slutat äta sötsaker, då är det bättre att vänta en månad och berätta om det när jag faktiskt har genomfört det istället. Men, ibland kan det ju vara en pepp att berätta om något direkt, att man har berättat för andra brukar listas som en framgångsfaktor när man ska ändra en dålig vana.

Nu ska jag i alla fall ge ett löfte, men för säkerhets skull så sparar jag inlägget som ett utkast och publicerar när jag har hunnit tänka efter (nu är det torsdag 13 april, klockan är 20.30):

En sak in = en sak ut

Jag blir tokig på alla prylar här hemma. Var sak har inte sin plats. Vi har alldeles för mycket prylar för att vi någonsin ska kunna använda dem alla men jag inser att vi kommer att köpa fler och då ska jag stenhårt hålla på regeln en in=en ut (eller ännu hellre två ut). Det känns så fruktansvärt galet att vi konsumerar så mycket som vi gör (och med vi menar jag inte bara min familj, vi är inte värre än de flesta andra). Jag ska därför också fortsätta att verkligen tänka efter om jag behöver det jag köper och om det går att köpa begagnat.

Idag fick jag hem barnkläder som jag har beställt, fyra par byxor, ett par shorts, fyra tröjor, så nu ska nio saker rensas ut. Jag har tänkt igenom köpet noga, det är kläder från Villervalla som jag vet är bra kvalitet, jag vet att jag gillar dem och de sitter bra, att de går bra att matcha med varandra och befintlig garderob så det är ett bra köp och definitivt nödvändigt eftersom lillebror växer. Faktum är att jag helt enkelt har köpt likadana byxor som A har nu, men i en större storlek. Jag är mycket tacksam för den kasse med kläder som lillebror fick ärva häromdagen, ihop med det som vi har kvar från storebrorsorna + några mjukisbyxor jag köpte i lördags, så tror jag att vi har det mesta som behövs inför vår och sommar nu. En eller två kepsar, någon solhatt, två par gympaskor och ett par sandaler och kanske något mer behöver vi fixa.

Undrar bara hur jag ska lobba in denna regel hos resten av familjen?

Tog en paus från datorn. Plockade upp 104 (!!!) leksaksbilar från golvet. Imorgon är det påskafton och två nya bilar kommer att ligga i påskägget… Ska smyga undan ett par med trasiga hjul idag.

Glad påsk

Fyra dagars ledigt och inget egentligen inbokat. What to do? Det finns så många saker jag borde göra men så lite vilja att fixa just dem. Jag vill ha roligt. Träffa någon. Testa något. Uppleva. Vill INTE att någon i familjen ska vara sjuk, vi får väl se hur det blir. Jag gillar påsk, det brukar bli bra.

easter-eggs-2211951_640

pixabay.se

Livet

Storhandlat inklusive ohemula mängder godis till påskäggen, dammsugit, moppat, tvättat, lagat mat, påskpyntat (minimalt), fått veta att mamma har ramlat och brutit sig (igen!!!). Ännu en dag har passerat. Lillebror är feberfri och imorgon blir det jobb igen. 

Förresten, vet ni vad man säger om man vill att storebrorsorna ska antingen gå ut eller leka med lillebror? ”Nu ska vi städa!” 

Livet rullar vidare, ibland känns det som att jag är fast i en evig loop men herregud vad jag kommer att sakna det här om ett decennium eller två. Och vad glad och tacksam jag är för att få ha en vardag som rullar på. 

Filmer som inte är för barn (egentligen)

Nu har jag haft dagens inlägg på gång i flera timmar men jag tycks inte få ihop det så det får nog vänta som ett utkast till en annan dag, så kommer här en liten rapport från dagen istället. Med sjuk tvååring, påsklovslediga storbarn och en massa jobb att göra så är det lite svårt att hinna med. Vi bakade i alla fall chokladmuffins på dagen och gjorde pizza till kvällsmat, som avnjöts i TV-soffan. Vilken film vi såg ska jag nog hålla tyst om, det var inte ett barnvänligt val och det får vi sota för nu när vi har två barn som inte kan somna för att de är rädda (skyller på M, det var faktiskt han som valde filmen). När vi väljer att se filmer som inte är gjorda för barn så brukar vi kolla common sense media för att se för vilken ålder andra föräldrar och barn skulle rekommendera filmen, de förklarar också varför de sätter en viss ålder. Om man till exempel vet att ens barn klarar och man själv är okej med svärord och sexskämt men inte vill att de ska se våldsscener så kan man se det och slipper skippa alla filmer som det står 11+ på.

Ikväll försökte pappan och 11-åringen lobba för att vi skulle se Deadpool, jag säger blankt nej. En massa andra filmer som man kan bli mörkrädd av föreslås och checkas mot common sense media. Till slut, när pizzan redan står på bordet, säger M att, ”den här har jag sett, det är visserligen zombies men det är en komedi så den går bra”. Han sätter på filmen med ett ”äsch, nu orkar jag inte kolla common sense media”. Det var inte smart.

2013-02-02 12.01.41

Gammal bild från ett annat muffinsbak, då var det tydligen Skylanders och dinosaurier som var populärt hemma.

 

Drömresor

Idag kommer en helt okommenterad lista, ingen rangordning men detta är resor på min bucket list:

  • Tre månader i USA med hela familjen
  • Vandra i spektakulär natur – Kilimanjaro, Grand canyon?
  • Gran Canaria – åka runt med bil och även vandra i bergen
  • Storbritannien – upptäcka landsbygden, naturen och små, gamla städer
  • Västkusten med familjen
  • Södra Sverige med familjen
  • Naturupplevelser i norra Sverige, med familjen
  • Nya Zeeland – också under en längre period med hela familjen
  • Fjällvandra
  • Karibien
  • Norska fjordar
  • Island
  • Segla i varmt hav
  • Bo utomlands
Elin it is på en strand i Thailand

”We travel not to escape life, but for life not to escape us”

 

Skala av och rensa bort

Jag vet inte om det är vettigt att jag fortsätter med blogg100. Det har varit alldeles för mycket känsla av ”åh nej, idag vill jag inte” och sedan har jag slängt upp något ändå men det är knappast läsvärt och inget jag är stolt över. Samtidigt så vet jag ju att de inlägg som jag faktiskt är nöjd med, de hade inte heller kommit till om jag inte hade varit med i blogg100. När jag tvingas tänka efter och skriva varje dag så blir det något lyckat ibland i alla fall. Blogg100 blir tyvärr ytterligare ett krav i ett alldeles för fullspäckat vardagsliv, men jag håller fast vid det för att det känns så fel om det jag prioriterar bort (återigen) är min egen hobby.

Igår var jag och M ute och åt. Det var lugnt och skönt, inga barn med och vi kunde prata ostört, tills ett gäng AFC-supportrar ramlade in och ljudnivån höjdes avsevärt. AFC Eskilstuna spelade första allsvenska hemmamatchen på Tunavallen igår (återigen, det händer så mycket i Älsklingstuna nu).

I alla fall så kom vi in på hur skönt det skulle vara att bara kunna njuta av våren och sommaren utan att behöva renovera och fixa med huset. Vi har pratat med andra npf-föräldrar som har sålt sitt hus och nu bor i lägenhet för att slippa allt jobb. Skala av och rensa bort på hög nivå. Ibland kan jag verkligen drömma om det, men samtidigt så njuter jag av att kunna kliva rakt ut i trädgården och ha lugnet, avskildheten och vattnet precis utanför dörren. Och när vi är i lägenheten i Stockholm så säger vi alltid att ”herregud vilken tur att vi inte bor så här alltid”, när vi hyssjar på barnen som röjer runt och stör grannarna.

Det är svårt det där med önskan att ”förverkliga sig själv”, att få leva ut det goda i livet, och att balansera det så att det inte istället blir ett krav. Ska jag ha en båt som jag har dåligt samvete för att jag inte använder och tar hand om? Eller ska jag inte ha en båt men då känna att jag inte prioriterar det som är viktigt för mig själv? Egentligen är väl svaret enkelt, om det blir ett krav att äga något så leder det ju i alla fall inte till en bra känsla.

Berörd och oberörd

Jag känner mig märkligt berörd och oberörd samtidigt. Jag vaknade flera gånger i natt, väckt av lillebror som jag samsover med. Varje gång jag vaknade så var det med en obehagskänsla och en diffus bild av vad som hände i Stockholm igår. Det förvånade mig att bilden kom upp direkt, men inte fanns i drömmarna. Fram till morgonen, då drömde jag att jag var i Stockholm, hamnade i en lägenhet med en massa unga människor där jag letade efter mat eftersom vi inte kunde ta oss därifrån.

Jag är ju inte direkt berörd. Jag var inte på plats. Så vitt jag vet än så länge så är det ingen jag känner som har skadats. Mitt liv rullar på som vanligt och igår firade jag brorsonens födelsedag, idag köade jag för billiga årskort till Parken Zoo. Samtidigt så har jag bara väntat på att det här ska hända, det är lätt att säga att terroristerna inte ska få styra vårt liv men tyvärr så gör de det. När vi har varit i Stockholm med familjen det senaste året så har vi undvikit tunnelbanan. Vi har dragit oss för att åka till Mall of Scandinavia och när vi ändå har gjort det så har vi valt en tid då det inte är som mest folk. Vi har blivit mindre sugna på att åka till storstäder på semester.

Ni behöver inte berätta för mig att risken att drabbas av ett terroristdåd fortfarande är minimal, jag vet det. Ändå sitter oron där i bakhuvudet och om inte förstör så i alla fall påverkar mina upplevelser.

Jag skrev också att jag känner mig märkligt oberörd. Attacken i Paris gjorde mig mer upprörd än den i Stockholm, även om den skedde på en plats som jag passerade så sent som för en vecka sedan. Jag har blivit avtrubbad.

Telefonlista

Nu ska jag fixa en analog lista med telefonnummer. Kanske också plugga in några av dem. Något jag hörde på radion i morse påminde mig om hur svårt jag faktiskt skulle ha att nå mina nära och kära i en krissituation, om jag inte har min mobiltelefon med mig och igång. De flesta telefonnummer som jag kan i huvudet är gamla nummer till numera avstängda fasta telefoner.

Hulken kom och hjälp oss

Bilden är tagen i Stockholm, rakt över gatan från Åhléns. Platsen där en person idag bestämde sig för att ställa sig över andra människors liv. Vi behöver superhjältarna nu men Hulken kommer knappast och hjälper oss, det är i alla fall en tröst att vi har varandra. Älskar #openstockholm där människor direkt började att bjuda in medmänniskor som är fast i Stockholm och behöver någonstans att ta vägen.

Stockholm ❤

Smygpremiär i nya arenan

Det händer så mycket i Eskilstuna just nu! 


Där borta ligger den, sprillans nya STIGA Sports Arena Eskilstuna. Ikväll var det smygpremiär och när bilden togs var människor på väg in i Munktellstaden från alla håll, så härligt att se (även om jag själv gick åt andra hållet och tog bilen hem). Att Guif vann första hemmamatchen i nya arenan känns också fint.

Dagens besök i Munktellbadet gav också en bra känsla att ta med hem. Lycka är när barnen fixar utmaningar och når nya mål.

Amazon etablerar i Eskilstuna

Det här är så stort för vårt älskade Eskilstuna! Amazon Web Services etablerar sig i Sverige och man väljer att göra det i Eskilstuna, Katrineholm och Västerås. Jag hade ingen aning om att det var på gång men jag förstår ju nu att det har varit en process med många inblandade och jag kan bara säga, grattis! Till er som har lyckats med det här jobbet och till alla oss som bor i den här regionen.

Amazon

Länge har man pratat om att Eskilstuna är en del av Stockholmsregionen, men ibland kan man fundera över vad man egentligen menar ska vara så bra med det. När en sådan här affär ros iland med hjälp av Stockholm Business Alliance då blir det tydligt. Det är så här det börjar. Facebooks serverhallar i Luleå beräknas ha lett till 900 nya jobb i regionen, naturligtvis inte i själva serverhallen utan det blir en boost för regionen på många olika plan. Det kommer att hända i Eskilstuna också. Bara symboliken i att en av tidens giganter och game changers, de som brukar slås ihop till FANG (Facebook, Amazon, Netflix, Google), etablerar sig här är ovärderlig.

Mina tankar spinner iväg och jag börjar fundera på hur det här påverkar kännedom om Eskilstunas varumärke. Och hur ska vi utnyttja detta och jobba vidare med talangattraktion? Människor kommer att vilja flytta till regionen, hur gör vi för att välkomna dem och lyfta fram Eskilstuna som en attraktiv plats att både arbeta och leva på?

Eskilstuna kommuns pressmeddelande
Eskilstuna-Kuriren
Stockholm Business Alliance pressmeddelande

Logistikparken

Eskilstuna Logistikpark: Snart får vi lägga till Amazon Web Services här.

 

Barnens drömresor

Igår hade vi alltså en inspirationsdag med jobbet, en mycket bra dag. Under ett av passen så gjorde vi en övning kring en resa som vi drömmer om just nu, syftet var att fundera på dels vilka behov som resandet fyller men också hur man ska nå ut med marknadsföring genom att snarare anspela på känslor är produktattribut.

Hursomhelst så fick det mig att börja fundera på framtidens resande och barnen är ju framtiden så jag frågade mina barn om deras drömresa. F som är 8,5 år satt med iPad när jag frågade och hans svar blev ”en plats där man får spela hur mycket Clash of clans som helst”. Han har tidigare också drömt om att komma till Minecraft-världen. Ska vi tolka det som att spelande och kanske VR kommer att konkurrera ut resandet?

E som är 11 år vill helst inte åka någonstans. Hans svar var att ”jag vill åka hit”. Hans behov och önskemål uppfylls helt enkelt bäst på hemmaplan. Men jag luskade vidare lite och gav exempel på olika typer av resor. Till slut så svarade E att han vill ”åka till Irak innan det blev så farligt där”. Han vill se det gamla Mesopotamien och platsen där den sumeriska högkulturen bildades (han kan så himla mycket den här ungen, själv var jag tvungen att kolla Wikipedia innan jag kunde skriva det här).

E skulle egentligen också vilja åka till Paris och se Eiffeltornet, men samtidigt så vill han inte för att han är rädd för terrorister. Jag gråter lite inombords när han säger detta och jag svarar att risken för att hamna i ett terroristdåd ändå är försvinnande liten och att vi inte ska låta det stoppa våra drömmar. Samtidigt förstår jag ju, om man tycker att man har det bra hemma så känns det kanske inte värt att åka iväg till en plats som är potentiellt farlig. Varför, varför, varför finns det människor som är så onda och förstör för oss andra?

2014-02-18 13.20.25

På Klong Dao 2014, lång flygresa och därför stannade vi i tre veckor.

 

 

 

#deabfest

Nu kan man ju tro att det här på bilderna är allt som har hänt idag, men först har vi inspirerat varandra, tagit skarpa beslut och blivit lite chockade. Sedan drack vi bubbel, reflekterade, blev allvarliga, blev glada och hade #deabfest på bortaplan (Deab=Destination Eskilstuna AB) #digitaliseringftw

Griniga gubbar

Jag kan inte låta bli att fascineras av människor som tror att de kan och vet allt och tvärsäkert hävdar sin åsikt som om den vore sann, även om de inte ens har gjort en enkel googling. I en diskussion i Facebook-gruppen Du vet att du är i från Eskilstuna, kring huruvida det är bra eller dåligt att sporthallen rivs så dyker denna kommentar upp, personen hade skrivit ett antal gnälliga kommentarer men här trampade han plötsligt in på ett område där jag är expert, så jag övervägde lite med mig själv men bestämde mig för att faktiskt svara. Man får vara nostalgisk och sörja en gammal byggnad om man vill, men att komma dragande med felaktiga argument är inte okej, sådäså (som vi säger på Eskilstuna-mål).

Screenshot 2017-03-29 21.33.41Screenshot 2017-03-29 21.33.56

Observera antalet likes på hans respektive min kommentar 🙂

För övrigt är jag sjukt sugen på att köpa en lägenhet i nya området Västra Munktellstaden, men jag viskar det bara för jag vill ju inte ha konkurrens när de väl släpps.

Idag var jag grym!

Grymt bra alltså 🙂

Jag är så himla hård mot mig själv och tycker inte att min träning duger, jag borde orka mer och hatar bilden av mig själv som en person som varken kan springa en mil (eller en halv för den delen) eller göra ett rimligt antal armhävningar. Men vad blir bättre av att jag håller på och ser ner på mig själv och tycker att jag är dålig? Blir jag peppad att träna mer? – Nej!

Så nu peppar jag mig själv och min sjukgymnast är till stor hjälp (Fredrik på Torshälla vårdcentral, rekommenderas varmt!). Han känns mer som en PT än en sjukgymnast men till skillnad från om jag faktiskt gått till en PT så litar jag på att Fredrik har den rätta kompetensen så att jag inte skadar mig mer genom att köra fel övningar. Efter senaste graviditeten har jag haft stora problem med värk i kroppen. Foglossningen spökar fortfarande efter nästan två år men jag har också problem med leder i nästan hela kroppen. Jag fattar ju att träning är det absolut bästa jag kan göra, men det har varit så svårt att komma vidare och att motivera mig själv när det kändes som att allt jag gjorde ledde till mer ont, i värsta fall på nya ställen.

När jag började jobba i höstas kunde jag inte ens stå rakt upp och ner på golvet utan att få så ont så att jag hade svårt att tänka på något annat. Att till exempel stå och småprata vid kaffemaskinen, eller framför en skärm när man diskuterar ett utkast med en kollega, var en plåga. När jag kom till Fredrik för två månader sedan gjorde jag fyra (tror jag?) push ups/armhävningar mot dubbla step-brädor och det var knappt att jag klarade den sista. Igår gjorde jag två på golvet!! Annars kör jag mot trappen här hemma, eftersom jag har blivit tillsagd att det är bättre att köra med rak kropp och högre underlag än att säcka ihop på knäna.

Jag vågade mig också på att höja vikten på knäböj igår, jag har fegat med 10 kilo eftersom jag sedan många år har problem med knäna. Men igår drog jag fram skivstången som väger 20 kilo och det gick hur bra som helst att köra 2*12 reps. Idag träffade jag Fredrik igen och fick hjälp att testa att belasta mer på alla de övningar som jag har i mitt program så nu är det bara att jobba vidare.

Håll gärna en tumme eller två för att den positiva utvecklingen håller i sig.

 

Det här med sommartid

Jag är helt ur balans, igår var jag trött som bara den vid 20-tiden, men storbarnen var ute i trädgården och lekte och det känns ju fint. Det blir ju bra med ljuset och så när man har vant sig men den här omställningen är hemsk. Lillebror, som dessutom är förkyld, somnade tidigt igår men vaknade precis när jag skulle sova. Så jag var uppe till typ midnatt, suck. Supertrött nu, och lillebror sover fortfarande klockan 07.17. Inte bra. Vi ska åka om 20 minuter. Det borde alltid vara lov veckan efter tidsomställningen.

 

Att välja mottagare på Facebook

Facebook är den populäraste sociala medieplattformen och den fortsätter fortfarande att öka i alla grupper utom åldersgruppen upp till 16 år (där är Snapchat och Instagram mest populära). Det här kan man läsa i den senaste versionen av den årliga rapporten Svenskarna och internet. Yngre personer verkar ha ett större behov av att umgås i slutna forum medan vi äldre gärna gapar ut vår budskap, om inte till hela världen så i alla fall till hela bekantskapskretsen på en gång.

På Facebook finns möjligheten att rikta sina budskap, att skapa speciella listor eller grupper och på så vis välja vem som ska se att jag har varit på konferens och vem som ska se att barnen har lärt sig cykla. Hur många använder den funktionen? Utan att googla rätt på statistik här så får jag för mig att det är ganska få? Själv har jag gjort det några enstaka gånger. Jag har en lista kallad ”nära vänner” som jag skapade någon gång när jag var på semester och ville dela med mig av semesterbilder men samtidigt inte ville basunera ut för alla avlägset bekanta att vi var bortresta.

Borde man använda den här funktionen mer? På workshopen som jag var på i onsdags så tipsade man om funktionen och en av personerna där använder tydligen detta frekvent och delar olika budskap till olika mottagare. Hon var lite yngre. Är det samma sak här att de unga är mer sparsamma med att berätta allt för alla?

En av grundteserna i bra kommunikation är förstås att välja vem som är din målgrupp och anpassa budskapet. Ni vet, kastar man hundra bollar rakt ut i luften så har man tur om någon fångar ens en och ännu mer tur om det var rätt person som fångade rätt boll. Samma sak med kommunikation, det är bättre att välja ett budskap och försöka rikta det till rätt personer än att skrika ut det man vill säga med megafon och hoppas att någon vill lyssna.

Jag tror att det ligger dels någon slags fåfänga och dels någon slags osäkerhet bakom vårt beteende att inte målgruppsanpassa vad vi skriver på Facebook. Man törs inte rikta budskapet för det känns otroligt att någon alls ska vara bry sig om vad lilla jag har att säga, samtidigt så hoppas vi någonstans innerst inne att vi ska vara intressanta för allt och alla. Sedan är det ju det där med att folk är så snikna och smyger runt på Facebook utan att gilla och kommentera, hur ska jag då veta att de vill ha mina uppdateringar? 😜