I morse läste jag Susanne Nyströms krönika i Eskilstuna-Kuriren och blev provocerad direkt, av rubriken Ingen lever sitt liv som på Instagram. Jo, tänkte jag, som så många gånger förut när jag ser den här typen av rubriker, mina bilder på Instagram är tagna från mitt liv. 1. Micrad paj, 2. Kaffe på altanen, visade iofs inte de gamla blomkrukorna och den trasiga grinden, men det var inte heller det som jag fäste blicken på när jag drack mitt kaffe, 3. Lillebror som är vaken alldeles för sent, 4. Påsk med gammalt pynt som har hängt med i decennier, 5. Tyst minut, 6. Jävligt trött Elin, 7. Sötnos, 8. Idyll, 9. Sötnos fyller år.

Screenshot 2017-04-29 12.21.48

Men, poängen är inte vad vi publicerar och inte på sociala medier. Poängen är att sjukskrivningstalen på grund av psykisk ohälsa ökar och speciellt bland kvinnor. Susanne Nyström skriver:

I ett reportage i DN beskriver en KBT-terapeut hur kvinnor hon möter, oavsett samhällsklass, vill leverera på alla plan – jobbet, hemmet, gymmet och fritiden – vilket kanske fungerar ett tag, men inte i längden. Så om stress och brist på välmående är klyftan mellan verklighet och förväntningar, finns det alltså sannolikt ingen annan tid och plats där det utrymmet har kunnat växa sig lika stort som här och nu.

(…)

Därför är lösningen för många att tagga ner, prioritera och inse att livet handlar om att välja och välja bort, samt att ingen lever sitt liv som det skildras i sociala medier.

Jag blir provocerad för att jag tycker att detta är att förenkla ett allvarligt problem och också att skjuta över problemet med orimlig arbetsbelastning, på enskilda kvinnor. Ska jag som så kallad duktig flicka acceptera att jag utnyttjas på jobbet och när jag mår dåligt över det så ska jag istället offra mina hobbies för att få vila? Tror vi att det kommer att minska min upplevda stress?

Jag känner ingen som har varit sjukskriven för att de tror att livet måste se fint ut på Instagram. Jag är ju förstås inget vetenskapligt underlag och kanske består min umgängeskrets av udda personer, men det tror jag inte. Jag har tyvärr ett antal kvinnliga vänner, i alla åldrar från strax över 20 år till pensionsåldern, som under de senaste åren är eller har varit sjukskrivna på grund av stress. Samtliga på grund av sitt arbete. Personliga svårigheter kan ha ökat på stressen men det är arbetssituationen som gör dem utbrända. De här kvinnorna  bor i helt vanliga hem, de lägger sällan eller aldrig upp bilder på sin inredning på Instagram, de försöker komma iväg och träna ibland men de springer inte en mil och de går inte upp klockan fem för att hinna träna innan jobbet, de älskar sina barn och försöker få ihop det så att de ska få gå på aktiviteter och ha roliga kalas men de kan servera köpebröd på kalasen och tror inte att barnen kommer att bli mobbade för att servetterna inte har samma nyans som ballongerna. (Återigen, det är inte fel att vilja matcha servetter och ballonger, eller träna, eller att ha inredning som hobby – men det är en annan diskussion och jag tror verkligen inte att det är dessa våra hobbies som leder till ökade sjukskrivningstal.)

Jag håller med om principen, vi borde kunna vila, vi behöver inte slita från solens upp- till nedgång för att överleva. Men grejen är att det är inte fel att vara ambitiös och duktig, jag älskade Birgitta Ohlssons Duktiga flickors revansch just för att hon sätter ord på detta och därför kommer jag att bjuda på några citat från den. Problemet ligger i organisationen på våra arbetsplatser, och det är där vi måste ta tag i problemet.

Faktorer som kan få duktiga flickor att säga upp sig (eller blir utbrända, Elins kommentar) är otydligt ledarskap, trög organisation, upprepade omorganiseringar, utebliven återkoppling från chefen, visionslöst ledarskap eller dålig transparens i företagets beslut och struktur.
  Duktiga flickor vill helt enkelt vara bäst. Ge dem därför de bästa förutsättningarna och verktygen för att kunna bli det, utan att de ska behöva bränna ut sig på kuppen. Hjälp dem att prioritera och se till att de inte behöver slösa tid på oviktiga uppgifter. 

(…)

Som chef över en duktig flicka bör du ge uppmuntran ofta, och då på ett mer detaljerat sätt än ett allmänt hållet ”bra jobbat”. Beröm direkt och konkret just det som var framgångsrikt.

(…)

Duktiga flickor med begränsad erfarenhet av yrkeslivet har svårt att sovra och lägger ofta ner extra mycket tid på alla uppgifter. Det blir ohållbart i längden. Att dessutom tävla i det mesta, mest hela tiden, är ingen bra strategi. Därför måste du som arbetsgivare vara extra tydlig med både fokus och förväntningar på duktiga flickor. Risken är annars att de också börjar göra någon annans arbete.
   Det finns inget så kränkande och nedbrytande för en duktig flicka som att bli ignorerad, osynliggjord och kvävd. Vi vill extra ofta känna oss duktiga. Låt oss då göra det, låt oss få höra det och glänsa med vår kompetens.

Strukturella problem i arbetslivet ska inte lösas med att få kvinnor att skämmas över sina ambitioner och därmed känna att de får skylla sig själva för att de mår psykiskt dåligt. Som avslutning så vill jag påpeka att även män, förstås, kan vara duktiga flickor.

Annonser