Idag är en sådan där dag när jag går omkring och känner mig allmänt orolig. Ångest är kanske ett för starkt ord, men jag är inte nöjd. Jag har knappt varit ute den här helgen och det vet jag är dumt, ofta när jag känner så här så kan jag motvilligt släpa mig ut på en promenad och vips så är jag mig själv igen. Mellanbror har ont i ett knä som han har slagit i och det är alldeles svullet, så vi har hållit oss hemma för att han ska få vila.

Det är märkligt ändå, igår var jag peppad över att ha lyckats rensa ur en massa kläder, jag kände liksom att jag var på gång och ville bara fortsätta att röja (det vill jag iofs fortfarande, ge mig oavbruten tid!!). I fredags kväll var jag också glad och nöjd efter att ha fått energi från att umgås med en av mina bästa vänner.

Varför känner jag mig missnöjd idag då? Jag har redan börjat stressa upp mig inför jobbet imorgon. Helt fel, nu ska jag ju vila och hämta energi för att vara pigg och arbetsglad imorgon.

Jag läste en artikel i Visions tidning om att inte låta kraven ta över och att inte fastna i duktighetsfällan. Att man ska ta varningstecken på allvar och backa och vila när det behövs. På någon annan plats i samma tidning var det också en socialsekreterare som suckade över att lösningen på överbelastningen på arbetsplatsen var att alla skulle vara ”good enough” och det har ju jag själv också predikat. Frågan är bara när det där blir en fälla och jobbet helt enkelt inte är roligt längre för att du aldrig får möjlighet att prestera på topp? Istället blir det bara en rad mediokra prestationer för att du inte hinner med något annat. Det ger ingen tillfredsställelse till en duktig flicka.

 

Annonser