Jag känner mig märkligt berörd och oberörd samtidigt. Jag vaknade flera gånger i natt, väckt av lillebror som jag samsover med. Varje gång jag vaknade så var det med en obehagskänsla och en diffus bild av vad som hände i Stockholm igår. Det förvånade mig att bilden kom upp direkt, men inte fanns i drömmarna. Fram till morgonen, då drömde jag att jag var i Stockholm, hamnade i en lägenhet med en massa unga människor där jag letade efter mat eftersom vi inte kunde ta oss därifrån.

Jag är ju inte direkt berörd. Jag var inte på plats. Så vitt jag vet än så länge så är det ingen jag känner som har skadats. Mitt liv rullar på som vanligt och igår firade jag brorsonens födelsedag, idag köade jag för billiga årskort till Parken Zoo. Samtidigt så har jag bara väntat på att det här ska hända, det är lätt att säga att terroristerna inte ska få styra vårt liv men tyvärr så gör de det. När vi har varit i Stockholm med familjen det senaste året så har vi undvikit tunnelbanan. Vi har dragit oss för att åka till Mall of Scandinavia och när vi ändå har gjort det så har vi valt en tid då det inte är som mest folk. Vi har blivit mindre sugna på att åka till storstäder på semester.

Ni behöver inte berätta för mig att risken att drabbas av ett terroristdåd fortfarande är minimal, jag vet det. Ändå sitter oron där i bakhuvudet och om inte förstör så i alla fall påverkar mina upplevelser.

Jag skrev också att jag känner mig märkligt oberörd. Attacken i Paris gjorde mig mer upprörd än den i Stockholm, även om den skedde på en plats som jag passerade så sent som för en vecka sedan. Jag har blivit avtrubbad.

Telefonlista

Nu ska jag fixa en analog lista med telefonnummer. Kanske också plugga in några av dem. Något jag hörde på radion i morse påminde mig om hur svårt jag faktiskt skulle ha att nå mina nära och kära i en krissituation, om jag inte har min mobiltelefon med mig och igång. De flesta telefonnummer som jag kan i huvudet är gamla nummer till numera avstängda fasta telefoner.

Advertisements