Igår hade vi alltså en inspirationsdag med jobbet, en mycket bra dag. Under ett av passen så gjorde vi en övning kring en resa som vi drömmer om just nu, syftet var att fundera på dels vilka behov som resandet fyller men också hur man ska nå ut med marknadsföring genom att snarare anspela på känslor är produktattribut.

Hursomhelst så fick det mig att börja fundera på framtidens resande och barnen är ju framtiden så jag frågade mina barn om deras drömresa. F som är 8,5 år satt med iPad när jag frågade och hans svar blev ”en plats där man får spela hur mycket Clash of clans som helst”. Han har tidigare också drömt om att komma till Minecraft-världen. Ska vi tolka det som att spelande och kanske VR kommer att konkurrera ut resandet?

E som är 11 år vill helst inte åka någonstans. Hans svar var att ”jag vill åka hit”. Hans behov och önskemål uppfylls helt enkelt bäst på hemmaplan. Men jag luskade vidare lite och gav exempel på olika typer av resor. Till slut så svarade E att han vill ”åka till Irak innan det blev så farligt där”. Han vill se det gamla Mesopotamien och platsen där den sumeriska högkulturen bildades (han kan så himla mycket den här ungen, själv var jag tvungen att kolla Wikipedia innan jag kunde skriva det här).

E skulle egentligen också vilja åka till Paris och se Eiffeltornet, men samtidigt så vill han inte för att han är rädd för terrorister. Jag gråter lite inombords när han säger detta och jag svarar att risken för att hamna i ett terroristdåd ändå är försvinnande liten och att vi inte ska låta det stoppa våra drömmar. Samtidigt förstår jag ju, om man tycker att man har det bra hemma så känns det kanske inte värt att åka iväg till en plats som är potentiellt farlig. Varför, varför, varför finns det människor som är så onda och förstör för oss andra?

2014-02-18 13.20.25

På Klong Dao 2014, lång flygresa och därför stannade vi i tre veckor.

 

 

 

Advertisements