Igår var jag arg i bloggen och jag står fortfarande för den ilskan men samtidigt så har jag fått anledning att tänka efter. Ibland saknar jag att vara ung, att vara tonåring när allt var svart eller vitt och man visste vad man tyckte och det fanns ingen annan sanning. När jag gick i gymnasiet så umgicks jag med en intressant blandning av höger och vänster och vilka diskussioner vi kunde ha! På den tiden var det bara roligt och utvecklande, ingen behövde känna sig trampad på för vi var alla på ungefär samma plats i livet, vi tyckte nog egentligen ungefär likadant, vi hade bara olika teorier om hur vi skulle nå de idealiska mål för samhället som vi alla såg.

Nuförtiden har jag svårt att ge mig hän i en diskussion eller debatt för med lite mer livserfarenhet så vet man ju att det finns så många sidor och perspektiv som man måste ta hänsyn till. Det är sällan det går att säga att man har det absolut säkra svaret. Men diskutera ska vi, ingenting blir bättre av att man sitter och trycker på åsikterna själv.

Frågan är hur man bäst kommer vidare när man faktiskt är ganska säker på att man själv har rätt?

Bob Hansson har skrivit klokt om debattklimatet idag och det kan faktiskt kopplas ihop lite med mitt näst senaste blogginlägg, om att lära av sina misstag och att ge feedback utan att trycka ner.
Hela texten läser du här:

”Att höja sig genom att sänka andra – tricket för de intellektuellt lata”

Tänk om vi gjorde så här istället när vi diskuterade:

screenshot-2017-03-04-21-51-20

Klipp från SVT Opinion, text av Bob Hansson

Det här ska jag ta med mig och försöka att anamma ännu mer. Vidare menar Hansson att debatterna låser sig och lyfter fram människors sämsta sidor därför att de blir rädda. När vi blir rädda så fungerar vi dåligt, vi går i försvar och får svårt att ta in något nytt. Det är ju knappast till någon nytt att försöka skrämma någon till att tycka som jag, det ger ju bara omvänd effekt.

Annonser