Kära maken spelar golf och här sitter jag och är sur. Det har jag absolut ingen anledning att vara. Han har knappt spelat något i år och är verkligen värd att komma ut på en runda och det är fint att han får träffa folk lite utan oss i närmaste familjen. Felet är alltså inte att han är borta hemifrån, utan snarare att jag inte är det. Vi har haft supermysiga hemester-dagar här med sol och bad, roliga utflykter och en massa tillsammans-tid med familjen.

Grejen är bara att jag knappt ens har sagt hej till någon annan än de här grabbarna som jag bor med, på lite för lång tid. Så när M nu kommer hem, förhoppningsvis glad och peppad av att ha fått lite egentid så kommer jag fortfarande att vara lite sliten, ha sunkiga kläder och vara lite allmänt grinig. Jag brukar tänka att det bara är löjligt med millimeterrättvisa i stil med ”om du får göra det där så måste jag få göra det här”, men jag får nog tänka om. Det är liksom bättre om alla i familjen är glada och peppiga på samma gång, annars drar man lätt ner varandra i det där gnälliga läget som tyvärr ofta uppstår när man får mycket tid att vara nära utan något speciellt på agendan.

Nu ska jag gå och hänga tvätt!

466d1b61b2a40a9558469d714e0b9b51

Advertisements