Är Springpride och andra pridefestivaler bara ett kommersiellt jippo?

I veckans Extra från Eskilstuna-Kuriren så var det en artikel om John som inte känner sig trygg i sin stad på grund av sin sexualitet. Bra, Kuriren, säger jag, att ni vågar visa även en mer negativ bild även om ni är mediapartner för Vårfestivalen med Springpride.

Men jag måste ändå få reagera lite, inte på artikeln i sig eller på Johns upplevelse. Jag har verkligen inget tolkningsföreträde här. Men på vad läsarna svarar.

Screenshot 2017-05-06 22.00.09

Den här kritiken mot att pridefestivaler bara skulle vara ett jippo, låt mig ge en liten reflektion på det. John säger till Eskilstuna-Kuriren att han under festivalens två dagar äntligen får vara sig själv, jag menar att det faktum att han inte kan vara det övriga dagar under året är anledningen till att festivalen behövs. Pride-paraden i Eskilstuna och den efterföljande showen brukar locka tusentals deltagare. Den krassa sanningen är att ett seminarium eller en föreläsning om hur det är att leva som homosexuell i Sverige idag, hade lockat en liten samling personer där de flesta antingen är homosexuella eller lever nära någon som är det. Tyvärr, men så är det. Det är inget specifikt för hbtq-personer, det gäller alla minoriteter. Cancergalan är också ett ”jippo”, med en miljonpublik. En föreläsning om till exempel cancervård för unga lockar möjligen ett hundratal personer, beroende på när och var den hålls. Synskadade, hörselskadade, rörelsehindrade med flera skulle också kunna få mer uppmärksamhet om de ordnade en festival med färgsprakande parad och välkända artister.

Det är en av Cialdinis påverkansprinciper (googla om du blir nyfiken), om vi får någonting på köpet så har vi lättare att säga ja. Om vi går ner på Fristadstorget med våra barn den 27 maj för att titta på alla regnbågsflaggor och lyssna på Ace Wilder, då känner vi att vi har fått något och att vi därför inte bara kan strunta i budskapet för då får vi dåligt samvete – vi lyssnar, börjar fundera på hur vi ska förklara för barnen och vips så ett mycket viktigt steg för hbtq-rörelsen tagits. En fråga som rör en minoritet har tagit sig in i majoritetens vardag. Fattar ni nu varför en pridefestival inte ”bara är ett jippo”? Det är ett sätt att få allmänheten att ta ställning.

Angående Malenas kommentar här ovan om att hon inte har någon aning om exakt var själva Pride-festen ska äga rum. Då har hon nog inte sökt efter information, för den har stått i tidningen, finns på Springprides hemsida och på Facebook och det har den gjort i flera månader. Och seminarier har det varit varje år och kommer att vara även i år, även om programmet inte är klart än. Och ja, Springpride kommer att vara samma helg som andra evenemang och tillsammans kallas de för vårfestivalen. Det gör bara att ännu fler blir berörda och kommer att röra sig på stan och se alla aktiviteter kring Springpride.

Klart är att Barbara Poma och Neema Bahrami kommer. Det blir ett panelsamtal med dem på fredagen och årets tal på lördagen.

 

Därför sponsrar kommunen plastlaget AFC Eskilstuna

AFC Eskilstuna får ett sexsiffrigt belopp av kommunen, skriver Eskilstuna-Kuriren idag. Och genast trillar kommentarerna in på Facebook:

Screenshot 2017-05-03 20.07.10

För det första så ska jag förtydliga för läsare som inte bor i Eskilstuna och som inte är fotbollsintresserade: Det finns en underliggande problematik här. AFC har flyttat till Eskilstuna från Solna och vissa tycker att det är fel, att det är ett ”plastlag” som inte har någon själ, typ. Andra tycker att det är underbart att Eskilstuna äntligen har ett allsvenskt herrlag.

I alla fall, det jag skulle skriva om är ju varför kommunen väljer att sponsra en idrottsförening med 150 000 kr istället för att satsa på skola, vård och omsorg. Jag väljer tre argument, även om det finns fler egentligen:

Nummer 1: Vi tar skolan som exempel för att få perspektiv på att 150 000 kr kan vara värt olika mycket i olika sammanhang. 150 000 kr skulle kunna bli en extra anställd i ungefär 3 månader. Det går 10 000 barn i Eskilstunas grundskolor. De skulle få dela på denna person som kom in och jobbade under ett kvartal. Eskilstuna kommunfullmäktige har för 2017 anslagit cirka 2 miljarder kronor för skolan och förskolan. 150 000 kr är 0,0075 % av skolans budget (rätta mig om jag har fel, det blev många nollor på miniräknaren). Siffror hit och siffror dit, det jag vill få sagt är att även om 150 000 kr är mycket pengar så märks det inte i en budget på 2 miljarder. Och det är bara för skolan, lägg till ytterligare för vård och omsorg.

Nummer 2: Sponsring kräver alltid en motprestation, annars är den inte skattemässigt avdragsgill. Att AFC numera heter AFC Eskilstuna är guld värt bara det eftersom det innebär att stadens namn nämns om och om igen i Sportnytt, som bekant är ett rikstäckande TV-program med stora tittarskaror. I samverkansavtalet som Eskilstuna kommun har skrivit med AFC Eskilstuna (och flera andra föreningar) så står det också att klubben ska exponera och marknadsföra Eskilstuna. Det står en rad andra villkor också, men jag nöjer mig med att skriva om detta idag. I alla fall så innebär detta bland annat att kommunen får ha skyltar på Tunavallen, loggor på tröjor och kan förvänta oss att spelarna kan berätta om Eskilstuna – de visar helt enkelt upp Eskilstuna och våra värden både i vår egen stad och på bortaplan. Kommunen kan också be spelarna att ställa upp och delta vid olika evenemang. För att göra en liten jämförelse så kostar det från ungefär en halv miljon att köra en reklam under en vecka i TV4, för 150 000 kr får man kanske tre helsidesannonser i en rikstäckande tidning. Alla de TV-inslag som görs och tidningsartiklar som skrivs om ett allsvenskt fotbollslag är värda långt mer än 150 000 kr.

Nummer 3: Okej, tänker kanske skeptikern nu, det må vara så att det skulle bli dyrare att köpa annonser än att sponsra ett fotbollslag, men varför behöver man överhuvudtaget marknadsföra en stad? Nu, mina läsare, kommer det viktigaste argumentet. Vår kära stad kämpar med ett stort problem, vi är otroligt okända utanför kommunens gränser (varumärkesundersökningar gjorda 2012 och 2016). Och vad spelar det för roll? Jo, om man aldrig har hört talas om en stad så kommer man inte att flytta dit. Om inga människor flyttar hit så får vi brist på talanger, det vill säga personer som kan saker som vi i Eskilstuna har nytta av. Det leder till att det inte etableras nya företag här, eftersom man inte hittar folk med rätt kompetens och de som har kompetensen kan inte tänka sig att flytta hit. Det blir dessutom en ond cirkel, högutbildade personer kommer att flytta ifrån Eskilstuna eftersom det inte finns några intressanta jobb för dem när företag lägger ner och inga nya kommer till. Arbetslösheten ökar och inkomstnivåerna minskar, det leder till minskade skatteintäkter. I Eskilstuna har vi en kommunalskatt på drygt 32 %, det räcker med en enda person som tjänar 40 000 kr i månaden för att få in 150 000 kr i skatt på ett år.

Om du vill läsa mer om Eskilstuna kommuns samverkansöverenskommelser så finns bra information på den här länken. Överenskommelser av den här typen görs när man bedömer att det bidrar till positiv utveckling av orten och leder till nationell uppmärksamhet. Det är inte bara elitidrottsföreningar som får sponsringspengar, det kan också vara kultur, olika typer av evenemang eller att Eskilstuna används som plats för TV-inspelningar. Till exempel har Bonde söker fru, som har spelats in på Sundbyholms slott, fått bidrag.

När saker tar orimligt mycket tid

Kan vi prata om den där när man är nästan klar, men all formatering i Powerpoint plötsligt är borta? Den när man lägger typ en och en halv timme på ett simpelt litet diagram i Excel? När sagda program kraschar för tionde gången när man väl fick till det? Den när underlaget som var klart för en månad sedan plötsligt är fel och man inte hittar det rätta alternativet? När datan hamnar på fel axlar och texten oförklarligt ramlar bort? När man för fjortonde gången gör samma sökning på en sida där de där siffrorna bara ska finnas men uppenbarligen inte gör det? Den när tiden går och man inser att man måste åka och hämta ett barn, att man måste deklarera och att man har sovit fyra timmar och inte kommer att komma i säng i tid ikväll heller?

Eller så skiter vi i att prata om det och tar en kopp te och en chokladbit. Firar att deklarationerna kom in i tid även i år. Peppar för ett par timmars kvällsjobb och ser fram emot att kicka igång ett kampanjarbete imorgon? Ja, så gör vi.

clock-20013_640

Integritet

Idag har jag haft en fin dag med mina favoritgrabbar men också lite tung. Vi har målat, bakat och gått i skogen, ätit tacos och tittat på film. Myspysigt och idylliskt. Men, att leva med neuropsykiatriska funktionshinder i familjen innebär en ständig påminnelse om att vi inte är som alla andra.

Att gå i skogen innebar just idag en risk för faror under varje sten, en annan dag hade det kanske inte varit så för då hade fokus legat på något annat. Det där elstängslet, är det verkligen avstängt och vad händer om lillebror tar på det? Nu är han nära igen! Och hur länge ska vi egentligen vara här? Och kakan är jättegod men den hade varit ännu godare hemma. Och under ytan också en oro över att det här är ju ett naturreservat, där finns det speciella regler, har mamma och pappa koll på vilka? Får man verkligen fika här?

Jag skulle kunna skriva så mycket och det skulle vara skönt för mig att få ur mig, att få förklara och berätta. Men det ska jag inte göra för det handlar inte om mig. Integritet är viktigt.

Hoppas ni alla har haft en fin Valborg 🙂

 

Jag lever visst mitt liv som på Instagram, om duktiga flickor och stress

I morse läste jag Susanne Nyströms krönika i Eskilstuna-Kuriren och blev provocerad direkt, av rubriken Ingen lever sitt liv som på Instagram. Jo, tänkte jag, som så många gånger förut när jag ser den här typen av rubriker, mina bilder på Instagram är tagna från mitt liv. 1. Micrad paj, 2. Kaffe på altanen, visade iofs inte de gamla blomkrukorna och den trasiga grinden, men det var inte heller det som jag fäste blicken på när jag drack mitt kaffe, 3. Lillebror som är vaken alldeles för sent, 4. Påsk med gammalt pynt som har hängt med i decennier, 5. Tyst minut, 6. Jävligt trött Elin, 7. Sötnos, 8. Idyll, 9. Sötnos fyller år.

Screenshot 2017-04-29 12.21.48

Men, poängen är inte vad vi publicerar och inte på sociala medier. Poängen är att sjukskrivningstalen på grund av psykisk ohälsa ökar och speciellt bland kvinnor. Susanne Nyström skriver:

I ett reportage i DN beskriver en KBT-terapeut hur kvinnor hon möter, oavsett samhällsklass, vill leverera på alla plan – jobbet, hemmet, gymmet och fritiden – vilket kanske fungerar ett tag, men inte i längden. Så om stress och brist på välmående är klyftan mellan verklighet och förväntningar, finns det alltså sannolikt ingen annan tid och plats där det utrymmet har kunnat växa sig lika stort som här och nu.

(…)

Därför är lösningen för många att tagga ner, prioritera och inse att livet handlar om att välja och välja bort, samt att ingen lever sitt liv som det skildras i sociala medier.

Jag blir provocerad för att jag tycker att detta är att förenkla ett allvarligt problem och också att skjuta över problemet med orimlig arbetsbelastning, på enskilda kvinnor. Ska jag som så kallad duktig flicka acceptera att jag utnyttjas på jobbet och när jag mår dåligt över det så ska jag istället offra mina hobbies för att få vila? Tror vi att det kommer att minska min upplevda stress?

Jag känner ingen som har varit sjukskriven för att de tror att livet måste se fint ut på Instagram. Jag är ju förstås inget vetenskapligt underlag och kanske består min umgängeskrets av udda personer, men det tror jag inte. Jag har tyvärr ett antal kvinnliga vänner, i alla åldrar från strax över 20 år till pensionsåldern, som under de senaste åren är eller har varit sjukskrivna på grund av stress. Samtliga på grund av sitt arbete. Personliga svårigheter kan ha ökat på stressen men det är arbetssituationen som gör dem utbrända. De här kvinnorna  bor i helt vanliga hem, de lägger sällan eller aldrig upp bilder på sin inredning på Instagram, de försöker komma iväg och träna ibland men de springer inte en mil och de går inte upp klockan fem för att hinna träna innan jobbet, de älskar sina barn och försöker få ihop det så att de ska få gå på aktiviteter och ha roliga kalas men de kan servera köpebröd på kalasen och tror inte att barnen kommer att bli mobbade för att servetterna inte har samma nyans som ballongerna. (Återigen, det är inte fel att vilja matcha servetter och ballonger, eller träna, eller att ha inredning som hobby – men det är en annan diskussion och jag tror verkligen inte att det är dessa våra hobbies som leder till ökade sjukskrivningstal.)

Jag håller med om principen, vi borde kunna vila, vi behöver inte slita från solens upp- till nedgång för att överleva. Men grejen är att det är inte fel att vara ambitiös och duktig, jag älskade Birgitta Ohlssons Duktiga flickors revansch just för att hon sätter ord på detta och därför kommer jag att bjuda på några citat från den. Problemet ligger i organisationen på våra arbetsplatser, och det är där vi måste ta tag i problemet.

Faktorer som kan få duktiga flickor att säga upp sig (eller blir utbrända, Elins kommentar) är otydligt ledarskap, trög organisation, upprepade omorganiseringar, utebliven återkoppling från chefen, visionslöst ledarskap eller dålig transparens i företagets beslut och struktur.
  Duktiga flickor vill helt enkelt vara bäst. Ge dem därför de bästa förutsättningarna och verktygen för att kunna bli det, utan att de ska behöva bränna ut sig på kuppen. Hjälp dem att prioritera och se till att de inte behöver slösa tid på oviktiga uppgifter. 

(…)

Som chef över en duktig flicka bör du ge uppmuntran ofta, och då på ett mer detaljerat sätt än ett allmänt hållet ”bra jobbat”. Beröm direkt och konkret just det som var framgångsrikt.

(…)

Duktiga flickor med begränsad erfarenhet av yrkeslivet har svårt att sovra och lägger ofta ner extra mycket tid på alla uppgifter. Det blir ohållbart i längden. Att dessutom tävla i det mesta, mest hela tiden, är ingen bra strategi. Därför måste du som arbetsgivare vara extra tydlig med både fokus och förväntningar på duktiga flickor. Risken är annars att de också börjar göra någon annans arbete.
   Det finns inget så kränkande och nedbrytande för en duktig flicka som att bli ignorerad, osynliggjord och kvävd. Vi vill extra ofta känna oss duktiga. Låt oss då göra det, låt oss få höra det och glänsa med vår kompetens.

Strukturella problem i arbetslivet ska inte lösas med att få kvinnor att skämmas över sina ambitioner och därmed känna att de får skylla sig själva för att de mår psykiskt dåligt. Som avslutning så vill jag påpeka att även män, förstås, kan vara duktiga flickor.

Jobbat hemma och friskvårdat mig

Ja, idag har jag jobbat hemma och det var verkligen skönt. I vanliga fall sitter jag i ett öppet rum där tre personer jobbar och x antal passerar varje dag, det är ganska ansträngande för hjärnan och inte särskilt effektivt så det var härligt att få sitta ostörd en hel dag. Jag önskar att jag kunde göra så här oftare och jag ska nog försöka styra mina dagar så. Problemet är att det är sällan som jag har mötesfria dagar och med tanke på att jag dessutom är ledig en dag i veckan så är det svårt att göra utrymme för att vara borta från kontoret ytterligare en hel dag. Jag tänker ibland att jag ska åka hem vid lunch för att kunna sitta ostörd på eftermiddagen, men eftersom M hämtar barnen så att de är hemma kl 15 så blir jag ju störd då ändå.

I alla fall så passade jag på att friskvårda mig själv idag också, först med kafferast på altanen:

Screenshot 2017-04-27 17.01.44

Sedan tog jag en lunchpromenad runt Skäret, naturreservatet i Mälarbaden. Det är verkligen vackert så här års, när det första gröna börjar täcka marken. Det är också nu det är som bäst att gå där, man ser alla spännande fåglar eftersom det inte är några löv på träden, de första vårblommorna blommar, det är inga mygg och kossorna har inte kommit än (det är mysigt med korna men jag betraktar dem hellre från andra sidan stängslet).

Elin promenerar i skogen

Elin it is på Skäret

2017-04-27 12.30.17-1

Bro på Skäret

Skäret i Mälarbaden

2017-04-27 12.41.15

Mindfulness. Älskar att krama solvarma träd 🙂

Apropå att svärmor hade läst att man skulle kunna ta sig fram med rullstol, det kan man inte…

Men jag tror att artikeln handlade om att titta på fåglar på Skäret och det går bra även i rullstol, om man stannar vid det lilla trädäck som har byggts upp som en utsiktsplats bakom golfbanan. Där brukar vi ofta stanna på våra promenader för att antingen titta på kor eller sjöfåglar eller bara andas en stund. Jag vet att jag har en massa bilder därifrån men just nu hittar jag ingen. Däremot kan jag säga, apropå fåglar, att en häger precis flög förbi här utanför.

 

 

Munktellbadet och ReTuna

Där har vi varit idag på vår lediga dag. Så himla lyxigt att kunna dra dit hela familjen, direkt efter skolan. Första timmen var det bara vi i hela familjebadet. Tack alla skattebetalare som bjöd oss på detta 😉 Vi betalade förstås entréavgiften men den täckte knappast allt det som vi fick ta del av.

Jag gillar verkligen Munktellbadet, det är så himla fint med de stora glaspartierna mot ån och så nytt och fräscht och lagom stort. Även om jag älskade Vattenpalatset på 90-talet så måste jag säga att jag inte saknar det alls nu.

En annan plats att gilla i Eskilstuna är ReTuna, som har fått massor av välförtjänt uppmärksamhet på sistone. Dit hann vi också en sväng idag, eller inte in i gallerian, men till återvinningen. Jag lämnade in en massa fina kläder som jag hoppas att någon annan får mer glädje av. Och så kastade jag bland annat en gammal dockvagn. En sådan riktig gammal nostalgipryl som är extra svårt att göra sig av med. En klassisk Emmaljunga från 1970-talet. Jag grämer mig för att jag har låtit den stå i lekstugan och bli både möglig och sönderäten av smådjur. Men nu är det så och ingen blir lyckligare för att den står kvar i lekstugan,  så idag fick den hamna i återvinningen. Jag kan i alla fall glädjas åt att den har blivit ordentligt lekt med av många barn i dess över 40 år långa historia.

Kreativt kommunikationsarbete

Idag har jag haft en så rolig eftermiddag på jobbet! Jag och Petra har jobbat med annonskampanjer inför sommaren och vi kom in i ett riktigt flow. Ibland kan det vara skönt att ha en skarp deadline att jobba emot. På tisdag är det materialstopp för en annons som jag har bokat  och för att hinna få den producerad så var vi helt enkelt tvungna att få fram underlaget under eftermiddagen idag.

Att jobba med kommunikation handlar om att avgränsa och göra ett budskap tydligt, det gäller helt enkelt att veta vad man vill få sagt. För att kunna göra det så måste man veta vem man pratar till.

Jag älskar att känna att det här kan jag, nu ringar vi in och kör bara. Vi vet vilka tillgångar vi har (i det här fallet pratar vi olika besöksmål i Eskilstuna) = vad vi vill säga. Och vi vet vilka som kan vara intresserade av tillgångarna = målgruppen.

Det är som att plocka bitar ur ett pussel och se dem fogas samman till en färdig bild. Om du åker tåg i juni, titta efter Destination Eskilstunas annons i tidningen Kupé så får ni se resultatet.

Annan rolig jobbgrej är att årets svenska besöksmagasin är klart och det blev så fint!

Läs digitalt här

Besöksmagasinet 2017

 

Picnic i parken

Alltså vad är det med det här vädret? Frös så jag hade ont i benen när jag kom hem idag. En följd av att jag sprungit genom snöblandat regn i mina vårskor och sedan suttit på möte i blöta skor.

Jag var på Café Norr och pratade om Picnic i parken i sommar. När jag satt där i mina blöta skor och såg ut på den blöta, gråa snön så kändes det långt borta men oerhört lockande med en filt på gräset, kvällssol över Eskilstunaån, soft musik, vänner och ett plastglas med rosé. Det här kommer att bli en av sommarens höjdpunkter, varje onsdag i juli i stadsparken i Eskilstuna.

 

Två grader och snöblandat regn den 24 april. Suck.

 

Missnöje

Idag är en sådan där dag när jag går omkring och känner mig allmänt orolig. Ångest är kanske ett för starkt ord, men jag är inte nöjd. Jag har knappt varit ute den här helgen och det vet jag är dumt, ofta när jag känner så här så kan jag motvilligt släpa mig ut på en promenad och vips så är jag mig själv igen. Mellanbror har ont i ett knä som han har slagit i och det är alldeles svullet, så vi har hållit oss hemma för att han ska få vila.

Det är märkligt ändå, igår var jag peppad över att ha lyckats rensa ur en massa kläder, jag kände liksom att jag var på gång och ville bara fortsätta att röja (det vill jag iofs fortfarande, ge mig oavbruten tid!!). I fredags kväll var jag också glad och nöjd efter att ha fått energi från att umgås med en av mina bästa vänner.

Varför känner jag mig missnöjd idag då? Jag har redan börjat stressa upp mig inför jobbet imorgon. Helt fel, nu ska jag ju vila och hämta energi för att vara pigg och arbetsglad imorgon.

Jag läste en artikel i Visions tidning om att inte låta kraven ta över och att inte fastna i duktighetsfällan. Att man ska ta varningstecken på allvar och backa och vila när det behövs. På någon annan plats i samma tidning var det också en socialsekreterare som suckade över att lösningen på överbelastningen på arbetsplatsen var att alla skulle vara ”good enough” och det har ju jag själv också predikat. Frågan är bara när det där blir en fälla och jobbet helt enkelt inte är roligt längre för att du aldrig får möjlighet att prestera på topp? Istället blir det bara en rad mediokra prestationer för att du inte hinner med något annat. Det ger ingen tillfredsställelse till en duktig flicka.

 

Digitaliseringen tar över

Sent bloggande idag eftersom jag har varit igång sedan klockan sex i morse och först nu landar vid hemmadatorn. Det har varit händelserikt på jobbet och efter jobbet (en timma försenad), åkte jag hem till kär vän som jag inte har umgåtts med på alldeles för länge – det var väldigt trevligt och nu är jag typ hes efter allt pratande.

På jobbet gick vi idag ut med nyheten att turistbyrån slutar sälja biljetter över disk. Digitaliseringen tar över och det är bara ett fåtal av alla biljetter som säljs över disk nuförtiden, men det tar ändå upp mycket tid och resurser som vi vill kunna lägga på att inspirera besökare att komma till Eskilstuna. Såklart kommer vissa att bli upprörda och besvikna. Det har varit en bra service till dem som har önskat, man har till exempel kunnat få hjälp av turistinformatörerna med att välja platser, men ibland går det inte att hålla kvar vid gamla metoder bara för att det alltid har varit så. Inte när det finns nya sätt, som när man har vant sig faktiskt är enklare och effektivare.

Läs mer: Eskilstuna Tourist Center slutar sälja biljetter

Kamratposten

Still going strong liksom. Sonen har fått hem ett jubileumsnummer och idkar nu högläsning av gamla skämt:

– Om du kan gissa hur många kakor jag har i burken så får du alla fyra.

Eller den här:

– Pappa, kan inte du göra mina mattetal?
– Nej, det skulle vara fel.
– Jag vet, men du kan väl göra ett försök i alla fall?

Eller:

– Jag vann 400 meter häck igår.
– Jaha, var ska du plantera den?

Eller:

Fru Larsson var på posten för att skicka ett paket.
– Det här blir för tungt, ni måste sätta på ett frimärke till, säger kassörskan.
Efter att ha funderat en stund svarar fru Larsson:
– Men då blir det ju ännu tyngre!

 

Halvvägs till #blogg100 – populäraste inläggen

Idag är det dag 50 och vi är halvvägs till #blogg100, jag tycker nog att det går ganska bra faktiskt, trots att vissa dagar är svårare än andra. De mest lästa inläggen hittills är:

  1. Dra åt helvete-kapitalet
  2. Feministisk pojkmamma och Bechdeltest
  3. Varför skaffar man barn om man inte vill (kan!) umgås med dem
  4. Skala av och rensa bort
  5. Elitidrott och mens

 

Överlevare från Orlando till Springpride i Eskilstuna

På mitt jobb måste man ganska ofta hålla tyst om spännande saker som man helst skulle vilja berätta för alla så fort man får veta om det. Men det handlar om att få kontrakt påskrivna, att rätt personer i rätt ordning ska få veta och ofta också om bra timing för att få utrymme i media. En sådan nyhet som vi har jobbat på ganska länge nu släpptes imorse: Årets hedersgäster till vår pridefestival i Eskilstuna, Springpride, är två riktigt tunga namn.

Det är snart ett år sedan 49 personer sköts ihjäl på nattklubben Pulse i Orlando. Nu kommer klubbägaren Barbara Poma och event managern Neema Bahrami till Eskilstuna för att prata om att vi inte kan luta oss tillbaka och vara nöjda med det jobb som har gjorts. Tyvärr kan fortfarande inte hbt-personer visa sin läggning öppet utan att riskera hot och hat från allt från trångsynta och småaktiga människor till kompletta galningar.

Poma och Bahrami driver en organisation som har dragit in miljontals dollar till minne av de som dog i attentatet. De gick längst fram i den stora pride-paraden i New York. Jag tycker att det är så fint att de tar sig tid att komma till vår, i sammanhanget, lilla, lokala festival. Johan Bergquist, projektledaren som har gjort bokningen, är med all rätt stolt. Jag är också stolt över att vi i Eskilstuna har en av Sveriges äldsta pridefestivaler, som varje år fylls med seminarier och talare som lyfter fram både kärlek och allvar och som avslutas med fest genom parad, show med kända artister och party.

Eskilstuna gör #HållbarEvolution

Läs mer: Eskilstuna-Kuriren – 49 dödades på deras gaybar – nu kommer de till Springpride
Läs mer: Vårfestivalen i Eskilstuna – Överlevare från Orlando till Springpride

Barbara Poma till Springpride i Eskilstuna

Barbara Poma, bild från Destination Eskilstunas pressmeddelande

Elitidrott och mens

Hur kan menscykeln inte vara en stor grej inom elitidrott?

Häromdagen läste jag ett blogginlägg om rutiner kring städning, den här kommentaren fick mig att fundera kring hur menscykeln påverkar tjejers prestationsförmåga

”Jag städar det jag ids utom veckan jag har ägglossning, då städar jag som en galning och det är fint i några dagar och sedan har vi det på vårt vanliga stökiga sätt (…)”

”:-) Ägglossningsenergin kan uträtta underverk!”

Jag har gått och tänkt på det där, att det måste ju vara värsta grejen inom elitidrott. De lär ju ha läkare som följer deras menscykel in i minsta detalj och med tabletter försöker styra så att den mest optimala perioden infaller vid stora mästerskap, tänkte jag. Undrar bara vad som är den mest optimala perioden?

Ägglossningsenergin skrev tjejerna i kommentaren här ovan om men den känner jag inte igen. För egen del så får jag en ganska tydlig temperaturstegring vid ägglossning och känner mig sjuk och febrig någon dag tills kroppen har vant sig. När ägglossningen är över så blir jag ofta deppig, fram till strax innan mensen då jag blir fly förbannad istället. Undrar om inte jag skulle prestera som bäst under de där arga dagarna.

(Alla får högre temperatur vid ägglossning, blir man gravid så håller den sig sedan hög annars sjunker den igen vid mens, det handlar dock om tiondelar så man måste hålla stenkoll om man ska använda kroppstemperatur som alternativ till ägglossningstest och graviditetstest. Det är så appar som Fertility friend, som nyligen blev godkänd som preventivmedel, fungerar.)

Med tanke på hur påverkad jag själv blir av ägglossning och mens så blev jag i alla fall nyfiken på hur elitidrottare utnyttjar menscykeln, så jag googlade. Och blev chockad. En sökning på svenska tog mig till en artikel från i höstas där fotbollsspelaren Lotta Schelin pratar om tabut kring mens. Om jag inte minns fel så är det här en del av en kampanj från något mensskyddsföretag, minns att det dök upp på Twitter förra året (och det är uppenbarligen ett pressmeddelande för i princip samma text finns på flera ställen).

– Man kartlägger oss elitidrottare, man vet allt och gör allt från hjärtundersökningar till blodprover. Men man har inte någon gång kartlagt min menstruation och hur den påverkar mig, säger Rosengårdsanfallaren. 

(…)

I grunden är det en jämställdhetsfråga, tycker hon. Om män hade haft mens hade frågor om mens och träning förmodligen varit grundligt kartlagda, gissar hon, och tycker att det nästan kan bli lite komiskt att tänka på den utrustning som följer med landslaget ut på resor. I bagaget finns allt fotbollsspelarna kan behöva:

– Vi har tuggummi, tops, näsdroppar – you name it. Men vi har inga bindor eller tamponger. (Schelin vill bryta menstabut, svt.se)

Jag är helt förbluffad. Samtidigt som man smyger in cerat med steroider (Therese Johaug m fl), tar astmamediciner trots ingen astma och höghöjdstränar för att ”naturligt” öka prestationsförmågan så missar man att kartlägga något som rimligtvis påverkar alla kvinnliga idrottare varenda månad. Det kan ju inte stämma, tänker jag och googlar vidare.

Det flesta länkar handlar om att mensen upphör när man tränar för hårt. När man någon gång lyfter frågan om att det kanske kan vara så att menscykeln påverkar prestationsförmåga och skaderisken så blir svaret bara ”det finns för lite forskning och den som finns spretar så det går inte att dra några slutsatser”. Vem tror att det hade varit så här om killar hade haft mens?!

Så jag googlar på engelska, det måste ju finnas mer att gå på. Jag hamnar på CNN och artikeln Did you lose because you had your period? Här kan man läsa:

When British tennis player Heather Watson said in a post-match interview that she lost her Australian Open round due to ”girl things,” she sparked a debate about menstruation that quickly spread across the world.

”Has sport’s last taboo been broken?” wondered commentators, after the 22-year-old described feeling ”light-headed” and ”low on energy,” putting it down to her period.

Om man läser vidare i samma artikel så lyfts frågan kring varför mens är så tabu överhuvudtaget. Från varför vi vuxna kvinnor gömmer bindan eller tampongen i tröjärmen när vi smyger iväg till toaletten på jobbet till hur jobbigt det var för en av världens bästa tennisspelare att spela Wimbledon-finalen i en kort vit kjol med TV-kameror som följer minsta rörelse. Är detta, att ”det är skämmigt”, anledningen till att man missar att överhuvudtaget undersöka hur ägglossning och mens påverkar idrottsprestationer?

Helt sjukt, om du frågar mig!

Uppdatering: I Cissi Wallins kommentarsfält fick jag den här länken, en del forskning finns ändå gjord och vill du veta mer så är det här en bra början: Menstruation och fysisk prestation

Men jag fortsätter att hävda att det är märkligt att inte mer forskning har gjorts och att det inte pratas mer om detta.