Det här med sommartid

Jag är helt ur balans, igår var jag trött som bara den vid 20-tiden, men storbarnen var ute i trädgården och lekte och det känns ju fint. Det blir ju bra med ljuset och så när man har vant sig men den här omställningen är hemsk. Lillebror, som dessutom är förkyld, somnade tidigt igår men vaknade precis när jag skulle sova. Så jag var uppe till typ midnatt, suck. Supertrött nu, och lillebror sover fortfarande klockan 07.17. Inte bra. Vi ska åka om 20 minuter. Det borde alltid vara lov veckan efter tidsomställningen.

 

Att välja mottagare på Facebook

Facebook är den populäraste sociala medieplattformen och den fortsätter fortfarande att öka i alla grupper utom åldersgruppen upp till 16 år (där är Snapchat och Instagram mest populära). Det här kan man läsa i den senaste versionen av den årliga rapporten Svenskarna och internet. Yngre personer verkar ha ett större behov av att umgås i slutna forum medan vi äldre gärna gapar ut vår budskap, om inte till hela världen så i alla fall till hela bekantskapskretsen på en gång.

På Facebook finns möjligheten att rikta sina budskap, att skapa speciella listor eller grupper och på så vis välja vem som ska se att jag har varit på konferens och vem som ska se att barnen har lärt sig cykla. Hur många använder den funktionen? Utan att googla rätt på statistik här så får jag för mig att det är ganska få? Själv har jag gjort det några enstaka gånger. Jag har en lista kallad ”nära vänner” som jag skapade någon gång när jag var på semester och ville dela med mig av semesterbilder men samtidigt inte ville basunera ut för alla avlägset bekanta att vi var bortresta.

Borde man använda den här funktionen mer? På workshopen som jag var på i onsdags så tipsade man om funktionen och en av personerna där använder tydligen detta frekvent och delar olika budskap till olika mottagare. Hon var lite yngre. Är det samma sak här att de unga är mer sparsamma med att berätta allt för alla?

En av grundteserna i bra kommunikation är förstås att välja vem som är din målgrupp och anpassa budskapet. Ni vet, kastar man hundra bollar rakt ut i luften så har man tur om någon fångar ens en och ännu mer tur om det var rätt person som fångade rätt boll. Samma sak med kommunikation, det är bättre att välja ett budskap och försöka rikta det till rätt personer än att skrika ut det man vill säga med megafon och hoppas att någon vill lyssna.

Jag tror att det ligger dels någon slags fåfänga och dels någon slags osäkerhet bakom vårt beteende att inte målgruppsanpassa vad vi skriver på Facebook. Man törs inte rikta budskapet för det känns otroligt att någon alls ska vara bry sig om vad lilla jag har att säga, samtidigt så hoppas vi någonstans innerst inne att vi ska vara intressanta för allt och alla. Sedan är det ju det där med att folk är så snikna och smyger runt på Facebook utan att gilla och kommentera, hur ska jag då veta att de vill ha mina uppdateringar? 😜

När man försöker ta en selfie i solen…

Resultatet blev ju sådär kan man väl säga. Det jag ville uttrycka var i alla fall att här sitter jag på trappen och det är ungefär 20 grader i solen. Fåglarna kvittrade, en fjäril flög förbi, blåsipporna har slagit ut och jag har våfflor i magen.

Skit samma att jag av outgrundlig anledning har varit irriterad och sur större delen av dagen (note to self: kanske inte helt outgrundlig, sov bättre, stressa mindre, ät inte socker, drick inte alkohol, träna mer, umgås mer med vuxna utan att det är jobbrelaterat och utan att barn drar i mig – piece of cake…)

Skärmklipp 2017-03-26 17.20.51

Publiceringskalender är nyckeln till att lyckas med #blogg100

Detta med att spontant försöka komma på något att skriva vid 21.55 på kvällen fungerar sådär. När man dessutom endast har cirka 5 minuter på sig så blir det inga mästerverk skapade.

Min publiceringskalender för denna omgång av #blogg100 är tyvärr bara en kladdig handskriven lista som jag inte ens vet var jag har lagt. Det underlättar ju också om man lite då och då tar sig tid att skriva ihop ett gäng utkast, att bara ha en lista på idéer är ett steg framåt men som sagt, det är ännu bättre att ha ett antal mer eller mindre färdiga utkast som kan publiceras när inspirationen eller tiden tryter.

Ikväll har vi firat 18-åring med god mat och lite vin, mycket trevligt. Jag tog tyvärr inte en enda bild och 18-åringen i fråga verkar inte ha publicerat sina (än), så jag kan inte låna heller 🙂

Hetsäter geléhallon

…i ett försök att lugna mig själv efter alltför stressiga dagar. Känns verkligen inte sunt. Tröstar mig med att socker åtminstone borde vara en mindre skadlig drog än alkohol eller tabletter. Å andra sidan så längtade jag efter att springa mig riktigt trött när jag satt i bilen på väg hem tidigare.  Skulle hellre vara den personen som springer än äter godis. 

Här springer man på utbildningar dagarna i ända…

idag har jag varit på Training för ledarskap som är en del av Affärsplan Eskilstuna. Fantastiskt inspirerande och kul, framförallt att möta olika personer från Eskilstunas näringsliv och slå hål på myten att vi bara gnäller i Eskilstuna. ”Det går aldrig…” är dött, länge leve synergieffekter!

Affärsplan Eskilstuna

Affärsplan Eskilstuna är en gemensam strategisk plan för hur vi vill utveckla Eskilstunas näringsliv under en tioårsperiod.

Kommunikationsstrategi i Stockholm

Sitter på tåget nu, på väg hem från en heldag i Stockholm. Vi har pratat kommunikationsstrategi med Brit Stakston, inför konventet Folk och kultur som kommer att äga rum i Eskilstuna nästa år. Det känns väldigt spännande och roligt, jag är bara lite lätt nervös över hur man ska få ihop förväntningarna på kommunikationen med verkligheten. Men det är många organisationer inblandade, med en hel drös med kommunikatörer, så det löser sig nog även om det är en liten bit kvar till en tydlig kommunikationsplan.

Jag hann med att träffa Hanna också, för en snabb fika innan tåget gick hem. Det är så roligt hur vi bara kastar oss in i ett samtal direkt när vi ses, så även om det bara blev en snabbis så hann vi avhandla jobb, barn och husrenoveringar.

Money, money, money

Den här lådan, där jag slänger ner mynt som hittas i fickor osv, börjar bli full nu. Förut kunde jag ta en näve och lägga i bilen ibland, för parkering, men inte ens där använder man ju mynt längre. Och killarna börjar bli för stora för att låta sig mutas med en krona, eller ens en femma. 

Dags att tömma den innan de blir ogiltiga 30 juni. Ett gäng sedlar har vi också som jag nu försöker komma ihåg att använda istället för kortet. Men mynten får jag nog leta rätt på en automat till 😋

Allt är ju så roligt men när ska jag vila?

När jag skrev det här inlägget om att stanna i nuet och att jag inte hinner med allt jag tar mig för, häromdagen, så fick jag en kommentar på Facebook om att problemet är ju att det är så mycket man vill. Precis så är det ju. Det har förstås funnits perioder i mitt liv när jag bara har velat stoppa allt som händer för att jag vill försvinna från det, det är inte det som är problemet nu.

Jag skulle vilja vara som Marvels superhjälte Quicksilver. Han gör saker så himla snabbt så det är som att världen rör sig i ultrarapid omkring honom. Typ om en bomb smäller av så hinner han på den sekund det tar innan ett helt hus faller flytta på människorna som är i det så att de klarar sig.

Tyvärr är jag ju ingen Quicksilver. Medan jag håller på och jobbar för fullt med ett projekt så går tiden och ett annat halkar efter. Medan jag plockar i disken och tvättar så blir familjen hungriga och smutsar ner sina kläder igen.

Idag läste jag det här: BUCKET LIFE – Och på eftermiddagen vilade hon – om hållbar prestation

Screenshot 2017-03-19 14.15.22

Jag fick en liten aha-upplevelse av det här. Hur ofta är det inte så att man jobbar stenhårt för att få färdigt något till en deadline? För att klara det så prioriterar man bort en massa saker som egentligen också måste göras så när man väl går i mål så hinner man varken fira sina framgångar, reflektera över vad som kan utvecklas eller bara vila och återhämta sig, för då måste man kasta sig över de där sakerna som har samlats på hög.

Jag har ingen bra lösning på det här just nu, men jag ska definitivt försöka tänka mer på det i framtiden. Att planera för vila. Jag tänker på när jag ordnade en ambassadörsträff i början av december. Då var det väldigt stressigt och jag hade lite för mycket att göra fram till själva träffen, men veckan efter så var det faktiskt lugnt på jobbet och jag kunde beta av rutinuppgifter i lugn och ro och jag njöt av att vi gjort en bra insats veckan innan.

I början av februari hade vi ytterligare en ambassadörsträff, större den här gången. Det var lika stressigt inför träffen och veckorna som följde fylldes av en känsla av att ”hur fan ska jag komma ikapp??”, och det är delvis den känslan som ligger kvar nu. Sjuka barn, egen sjukdom och extra mycket att göra även privat med bland annat en föräldrakurs som tagit upp tid, har inte hjälpt till för att lugna.

Idag laddar jag för en vecka som är alldeles för fullbokad. Allt är roligt men räcker inte tiden till så gör den inte. Jag har tagit till det enda verktyg jag vet: att skapa utrymme för vila/uppladdning och att tvinga mig själv att när jag är där, inte tänka på det som ska komma sedan. Idag bestod min uppladdning av att baka chokladbollar och sedan vara ute i solskenet med barnen. Just nu kunde jag ha tvättat och städat medan lillebror sover och de andra spelar spel, det hade underlättat för familjen, men istället så har jag tagit en kopp kaffe och satt mig här vid datorn. Min stund.

img_2041

Försökte förklara för lillebror att det är en dålig idé att doppa chokladbollar i te. Han lyssnade inte. Nöjer mig med att trial and error lär vara det bästa sättet att lära sig.

Världens finaste unge

Utforskar leksakslådan hos mormor.

Det är oftast inte så lätt att hänga med i vad min mamma pratar om, demensen rör till det. Idag när vi hälsade på så stod hon inne hos personalen och hon tittade en lång stund på mig innan hon verkade förstå att jag var där för att hälsa på henne. – Nu får du mysa en stund med lillkillen, sa sköterskan till henne. Då vände sig mamma först mot A och sedan tillbaka och utbrast:

– Ja, det här, det är världens finaste unge!

Ja, där fick hon till det alldeles rätt 🙂

Att tänka i text

Här sitter jag och vill skriva något klokt. Det finns så många texter inne i mitt huvud som vill ut. Det här låter kanske konstigt, men jag tänker ofta i textform. Jag kommer på en idé, reflektion eller anekdot och så börjar hjärnan direkt fundera hur jag skulle formulera det i text. Men alltför ofta när jag väl sitter här så fladdrar tankarna lite för mycket, någon eller något kommer in och stör och texten blir kvar i mitt huvud.

 

 

Vet ni en sak?

Jag känner mig peppad och glad idag och det känns härligt. Varför är det så mycket lättare att gnälla än att säga att något är bra? Och särskilt att man själv är bra, eller har det bra. Jag blir så rädd att det ska låta skrytigt, eller att jag ska trampa någon på tårna, eller göra någon som själv mår mindre bra ännu mer ledsen, om jag kommer klampande och framhäver mig själv och min lycka. Mitt humör pendlar mycket, ena dagen så kan jag vara väldigt nerstämd och tycka att det mesta i mitt liv är skit och andra dagar så känner jag som idag.

Jag fortsätter med mindfulness-tänkande: Idag är jag glad. Jag stannar i den känslan, utan att analysera sönder varför jag är glad idag, men var ledsen igår.

Islossning #blogg100

Väldigt kort stopp i nuet. Kollade isläget, viktig tradition så här års i vår seglarfamilj. Det är is från land och utåt, men öppet ute på fjärden. Enligt rapport från min bror är det samma läge vid å-mynningen. Pappa rustar båtarna för fullt. Jag har börjat kolla segelbåtsannonser, tillhör också vårtraditionerna.

Stanna i nuet

Just nu skulle jag vilja trycka på stoppknappen och komma ikapp på typ alla områden. Hinner inte, hinner inte, hinner inte. Men jag övar mig på att vara i nuet hela tiden. Att ta in och faktiskt vara glad för att jag just nu sitter i en korridor och väntar på ett barn som har roligt i en simbassäng. Det känns bra, jag är den mamman som jag vill vara när jag är här. Just nu kan jag inte göra något annat och då behöver jag inte heller oroa mig för det.

Sporthallen

Fyra gånger har jag passerat här idag. Sporthallen som står där i solskenet, sina allra sista dagar nu. En byggnad som har en plats i de flesta Eskilstunabors minne, snart jämnas den med marken för att ge plats åt något nytt. Betongsuggorna som spärrar av körfältet är utplacerade inför rivningen. 

Gymnastikuppvisning, i Stålmannendräkt sydd av mamma, vanliga blå byxor och tröja med ett påsytt S och någon form av mantel, det är mitt finaste minne av Sporthallen.

Akronymer i gemener eller versaler?

Jag och maken har en liten språkdiskussion här på kvällskvisten, efter att jag har klickat förbi en artikel om adhd. M kastar en blick på min dator och kommenterar: – Varför skriver inte folk akronymer med versaler?! Jag blir lite osäker och tar till min vän Google. Skrivs akronymer alltid med versaler eller inte?

Vi går till Wikipedia och lär oss att ”Akronymer som har fått fotfäste i språket normaliseras oftast till gemener: it, tv, cd, adhd. I allmänhet är det dock accepterat att versalisera dem. Undantag är akronymer som läses som normala ord: hivlaserpraoradar.” Dessutom listar Wikipedia en rad andra regler och undantag för versalisering av akronymer. M blir ännu mer upprörd och konstaterar att det är därför han är programmerare och inte lingvist.

– Varför inte bara bestämma sig för en regel och hålla sig till den?! Ja, det kan man undra.

Vi har haft ett fint födelsedagsfirande idag och Robin Bengtsson vann mellon, inte min favorit men helt okej.

Feministisk pojkmamma och Bechdeltest

Innan jag fick barn så föreställde jag mig alltid att jag skulle få döttrar, kanske en pojke också men att det bara skulle bli pojkar trodde jag av någon anledning inte. Jag hade många tankar kring hur jag skulle uppfostra min blivande dotter för att hon skulle bli stark och framgångsrik. Nu fick jag i stället tre pojkar och jag måste erkänna att jag famlar lite i mörkret, jag vet inte riktigt hur jag ska försöka forma och stötta mina söner till att bli de bästa medmänniskor de kan ur ett feministiskt perspektiv.

Min äldsta son och jag har ofta våra bästa stunder när vi åker bil tillsammans och idag gjorde vi det, bara han och jag. Vi började prata om vilka filmer som är bra och han jämförde Bolt och Husdjurens hemliga liv och menade att den senare inte är lika bra för att den är en kopia av den förra. Originalet är alltid bäst. Nästan 11-åringen förklarade att han är ju stor nu och gillar inte att se om samma filmer flera gånger som småbarnen. Men, ett undantag finns ju förstås och det är det fantastiska mästerverket Bilar med Blixten McQueen, som har kultstatus och kan ses hur många gånger som helst hemma hos oss.

Vi pratade vidare om Bilar och den här gången tog jag chansen. Hur mycket jag än älskar den här filmen så, förklarade jag för E, har den ett stort fel och det är att den inte klarar Bechdeltestet:

  1. Har filmen två eller fler namngivna kvinnliga karaktärer? – Ja, det är på håret att den klarar testet men Sally, Flo och Lizzie finns i alla fall. Det är också något oklart vilken kön Rödis är.
  2. …som pratar med varandra? – Jo, Flo och Sally pratar med varandra vid ett tillfälle
  3. …om något annat än män? – Nej, de pratar om Blixten.

Det blev inledningen till en intressant diskussion, eller möjligen monolog från min sida med korta inlägg från sonen när jag hämtade andan i mitt brandtal 🙂 Vi hann med att prata om allt möjligt från varför man ser så få affärskvinnor i filmer, varför actionhjältar har högklackat trots att de skulle bli bättre på sitt jobb i gympaskor till härskartekniker som leder till att kvinnor inte vågar sig in i styrelserummen. Jag har all anledning att tro att vi kommer att återkomma till den här diskussionen, troligen redan om någon halvtimme när simningen är över och vi sitter i bilen igen.

Jag tror nog att det ska kunna bli en god feminist av denna son, han älskar att diskutera samhällsfenomen och strukturer och än så länge är han ganska formbar och litar på att hans mamma och pappa är smarta och har koll. Det är bara att ösa på med så mycket kunskap vi kan innan han blir en trulig tonåring som ifrågasätter allt vi säger.

Tre söner

Mammas älsklingar