Etiketter
böcker, Boije af gennäs, Högre än alla himlar, skönlitteratur
Tack Louise Boije af Gennäs för en underbar stockholmsskildring och fantastisk bit nutidshistoria. Det kanske är en märklig jämförelse, och det kan det vara för jag måste erkänna att jag glömmer handlingen i alla böcker och filmer jag läser och ser men däremot så minns jag en stämning och en känsla jag själv har haft när jag har läst en bok och nu jämför jag därför Högre än alla himlar med Madame Bovary. När jag läste den senare så målade den upp en bild av en annan värld i en annan tid, jag förstod att händelser och beskrivningar berättade något om en annan tid för mig men jag kunde inte riktigt förstå. Inte riktigt se vad som fanns bakom orden.
När jag läser Högre än alla himlar finns samma typ av beskrivningar och referenser till samtiden, med skillnaden att nu handlar det om mitt liv och min tid. Jag kan relatera till alla de stora händelser som karaktärerna upplever. Jag vet hur 11 september 2001 påverkade mig, jag känner till politikerna som påverkar deras vardagsliv och jag har varit med och sett hur klimatfrågan fått allt större plats. Jag vet också hur förlamande sorgen efter ett missfall är och hur det känns att vara i bubblan runt en nyfödd bebis, med den stora farliga världen alldeles utanför. Jag vet precis vilken stor samhällsdebatt som ligger bakom när barnmorskan viskar att det är bra att amma, men att det går bra att mata med flaska också. Jag vet också precis hur det känns att plötsligt inse att nu är jag vuxen och mina drömmar borde redan ha slagit in och vilken tung insikt och samtidig öppning mot något nytt som detta är. Att jag jämför den här boken med Madame Bovary är för att jag ser att det här kan bli en nyckel, ett tidsdokument att läsa om hundra år för att förstå 2000-talets svenskar.
En annan likhet med Madame Bovary är att texten är målande poetisk, samtidigt som jag ibland upplever att händelser staplas på varandra och liksom betas av. På grund av detta flyter inte handlingen riktigt, men det ger också ytterligare en känsla av att det är ju så här livet är, vi kan inte styra det till en vackert flytande historia.
